Min röda tråd

När jag var 11 hade pappa samlat ihop en liten hemmastudio. Där fanns en Atari 1040, synthmoduler, mikrofoner och även en bandare. Det var när jag fortfarande bodde hos pappa.

Jag minns inte hur det började riktigt, jag vet att jag satt och gjorde olika spår och låtar, men mitt första riktiga minne av att jag producerade så hade jag gjort tre eller jag tror till och med det var fyra låtar till min syster att dansa till med hennes dansgrupp.

Sedan gick åren och jag hade hunnit med att flytta till min mamma i Norge och sedan flyttat till Uddevalla när jag var 15.

Först bodde jag i en källar-rum i en villa som var omgjord till studentrum. Rummet hade ett litet fönster nära taket och jag hade en säng, min cello och en gitarr. Jag minns att jag hade någon CD-spelare också, eller så var det en bandspelare, men jag minns att jag lyssnade på musik och övade sång för full hals. Jag hade övandet som gjorde mig sysselsatt, så jag slapp tänka så mycket på att jag var ensam. Jag hade ingen telefon, men det fanns en telefonkiosk nära skolan jag gick. Skolan hade lunch varje dag och det var en sån obeskrivlig lyx jämfört med i Norge, där det inte fanns mat i skolan.

Jag minns att pappa kom ner en gång till mig i Uddevalla från Norrköping där han bodde och sa att jag fick låna Atarin och syntharna och jag var överlycklig. Efter det skrev jag mycket musik. Jag fick låna en Dat-bandspelare att spela in det jag gjorde med. Det var ju ingen hårddiskinspelning då. Jag minns inte ens alla låtar jag skrev. I Norge var det gitarrbaserat eftersom jag inte hade ett piano eller en synth. Musiken var enda stället jag kände mig värdefull i.

I tjugoårsåldern kunde jag skaffa egna inspelningsgrejer med hjälp av ett förskott från ett förlag. Det blev mycket proddat och till slut kunde jag även hyra in mig i eget rum i en studio.

Sedan dess har jag byggt upp min studio, år för år, del för del. Flyttat till bättre och bättre lokaler. Jag har satsat mitt allt på studion. När jag tänker tillbaka på det så vet jag inte riktigt varför det blev en sådan besatthet. Men jag har en känsla av att det handlar om överlevnad. Det var det enda ställe jag kände att jag riktigt kunde vara mig själv.

Energin i skapandet känns som intuition och känsla, form och smak. Ungefär som att laga mat eller måla en tavla.

Någon gång kom ambitionen också. Varför skulle inte jag kunna producera åt större artister? Men ambition kan vara så smärtsam och jobbig. Just nu orkar jag inte ha ambition, jag vill bara göra min musik. Ambitionen har stoppat mig från att släppa all musik jag skapat de senaste åren, för att jag ville pitcha in dem. Men nu orkar jag inte hålla på grejerna mer.

Snart ska det ut. Så jag kan gå vidare med mitt liv.